bd forever

i fredags visade svt dokumentärfilmen "broder daniel forever". efter att ha sett denna så insåg jag hur mycket deras musik betytt för mig, utan att jag riktigt vetat om det.

det var nog 96 eller 97 som jag för första gången hörde broder daniel hemma hos en kompis. innan dess var bob hund som var bandet med stort b. direkt fick jag en känsla av att detta var något nytt och speciellt som jag inte upplevt innan, bob hund var (är) ju ett band som känns väldigt snällt och mer mysigt, medans broder daniel var betydligt mörkare och (för mig) mer realistiska (inte lika "poetiska" texter som bob hund). sedan så tog de upp det jobbiga i vardagen, något som jag och mina vänner under denna tiden ofta upplevde. detta var ju på den tiden när man som kille (och under 18år) var otroligt utsatt och retad om man tex bar "axelremsväskor" (som alla har nuförtiden). och lade man till lite mer poppiga attribut blev det ännu värre. det var ofta som vi fick frågor (ja, kanske mer påståenden) om vi var homosexuella (som tydligen då kanske gett dem en anledning att hoppa på oss eller/och reta oss mer) eller bara idioter. vi spenderade våra pengar och vår tid sittandes och fika och fantisera upp hur vårat liv skulle bli när vi kunde lämna borlänge bakom oss, vilket nu i efterhand vi alla lyckades med på diverse olika sätt. för att koppla tillbaka detta till broder daniel så fick de oss att känna att vi hade ett sammanhang, vi kunde vara del i något utan att ens behöva göra något för det. vi fick en mental fristad i de arga riffen och de sorgliga, men korrekta, texterna. för med ett litet tinitus efter att på bussen till skolan ha lyssnat på border daniel i högsta volym på min walkman så kändes inte skolan lika jobbig eller dagarna lika långa. nu var det ju inte enbart detta band som jag tyckte om eller kände igen mig i, utan de som tog det till sin spets.
texterna som bd sjöng och vi försökte sjunga med till var så otroligt fina och träffande, även om de i efterhand kan känns lite cheesy så berör de mig fortfarande. rader som "happy people never fantasize" och "oh this town, kills you when you are young" sitter alltid kvar i mig och jag hoppas att jag blir lika rörd av dem när jag tittar tillbaka på min ungdom när jag är 50.
nu i efterhand så kan det vara rörande, men också otorligt jobbigt att lyssna på låtar som "abc 123", "underground" och den första låten jag hörde med bd "son of s:t jacobs". dock kan det i efterhand ge en sådan glädje att veta att man vill dansa loss till samma musik som då, fast nu vet man att den där perioden av livet är över. å andra sidan så fortsätter ju livet på nästan samma sätt, bara att de där personerna säger andra saker om andra saker man gör. vilket resulterar i samma tankar nu som då.

iaf så var filmen värd att se, det kändes som att berättade saker som man undrat och förklarade varför bandet var som de var. det var en hel del bilder från avskedskonserten på way out west 2008, som vi gick från då låtvalet inte var det bästa i första delen av konserten och vi var skittrötta, men efter att ha sett filmen hade jag gärna stannat hela kvällen ut. att sångaren, henrik berggren, går ut helt själv och spelar "no time for us" på enbart gitarr gör mig, nu när jag sitter med låten i hörlurarna, nästan lika rörd som alla unga fans längst fram på spelningen.

nej nu måste jag ta lite mer kaffe och en morot och jobba på min portfolio.
stavfel, konstig meningsbyggnade och gramatiska missar är alla gjorda med flit.